cognicare

Jag hade med mig en praoelev idag, som skulle hjälpa till med dagens uppdrag, att renovera ett badrum. Ingen hade berättat för mig att jag skulle få en tonåring på halsen så det var lite av en chock. Jag har ju renoverat ett badrum eller två under mina år, men det är något mer påfrestande när man samtidigt ska vara barnvakt. Nåväl, vi åkte ut till stället vi skulle jobba på, den stackars ungdomen gäspade stort hela vägen. Inte van vid hantverkarmorgnar helt klart, men det var i alla fall rätt tyst så länge han gäspade. Det var senare frågorna kom. Många om att renovera badrum, men den del av dem vet jag inte alls varifrån de kom.

När vi kom fram langade jag över en verktygslåda, den här eleven har nog aldrig sett en verktygslåda förr, än mindre burit en. Men idag skulle han lära sig renovera badrum, om jag så skulle slita ut mig på kuppen. Låt ingen säga att jag inte försökt mitt bästa, även om jag helst hade jobbat själv som vanligt. Vi skulle börja renoveringen av badrummet med att riva allt det gamla. Jag gav killen en hammare och lät honom banka på lite kakel. Det är mycket man ska kunna för att faktiskt renovera ett badrum, men riva det kan nästan vem som helst göra, det handlar bara om hur mycket tid det får ta. Och kanske litegrann om man vill behålla något av det gamla då. Men här skulle som tur var allt ut, allt skulle renoveras i badrummet, från golv till tak och strax utanför, så killen kunde gott hamra på medan jag berättade för honom om den ädla konsten att renovera badrum. Hålla låda kan jag också, inte bara renovera badrum. En riktig multitalang!

Den stackars unge mannen kämpade på med sin hammare och lyckades hålla sig från att slå sig på fingrarna. Jag gjorde väl det mesta jobbet själv, att renovera badrum är egentligen inget för nybörjare, men han fick i alla fall känna sig delaktig. Räcka mig verktyg var han ganska bra på faktiskt, om jag ska hitta något. Lagom till förmiddagskaffet var han däremot nästan utsliten. Vet inte vad de gör i skolorna nuförtiden, men det är tydligt att det inte förbereder ungdomen för att renovera badrum. 

Vi hade lite kvar att göra på rivningen innan vi kunde börja med att riktigt renovera badrummet, men lagom till lunch var det i alla fall läge att dra fram måttbandet och märka upp inför nästa steg. Det fanns att göra under eftermiddagen och jag blev något mer vänligt inställd under dagens gång, nästan så jag hoppades att få med mig praoeleven fler dagar den här veckan. Även om det blir ordentligare gjort när man gör det själv så kan det vara bra med några extra händer ibland när man renoverar badrum. Så länge det inte ställs alltför många orelaterade frågor, fråga mig om att renovera badrum så svarar jag gärna.

Under ett år av mitt liv ägnade jag mig åt att erbjuda översättningstjänster. Jag hade först tänkt att söka arbete på ett företag som erbjöd sådana tjänster. Sedan insåg jag att det skulle vara mer lönsamt för mig att erbjuda tjänsterna som egen konsult. Så blev det och arbetet med översättningstjänster höll i sig i ganska precis ett år.

Det var fördelaktigt för mig att ha växt upp på lite olika platser på jorden när jag arbetade med översättningstjänster. Det innebar att jag kunde översätta från och till en rad olika språk. Eftersom jag vuxit upp och tillbringat mina första 10 år i London sitter engelskan som en smäck. Svenskan har jag haft sedan födseln tack vare mamma. Så även franskan tack vare pappa. Efter att jag fyllt 10 flyttade vi till Tyskland och München och därmed lade jag till ytterligare ett språk i min repertoar.

Ja, ni hör ju. Översättningstjänster kan vid första anblick tyckas vara ett klockrent yrkesval för någon som mig. Saken är bara den att det finns ett par andra egenskaper/kunskaper man måste besitta för att lyckas med arbetet.

Intresse för språk

Det bör knappast förvåna någon att ett stort intresse för språk bör ligga till grund för översättningstjänster. Man måste känna att man vill lära och kan lära sig de olika språkens kultur. Inte bara ord för ord utan kontextmässigt också. Det är viktigt att känna till hur ett visst språkbruk tillämpas i ett land och att ordagrant samma mening kan säga något annat på ett annat språk.

Jag hade tur som hade detta så nödvändiga språkintresse när jag började jobba med översättningstjänster. Här kände jag därför att jag hade gott om kött på benen, hur äckligt uttrycket än låter – särskilt direkt översätt på vissa andra språk.

Eget ansvar

Denna punkt är på inget sätt unik för just översättningstjänster. Den gäller för alla som bedriver sin egen verksamhet inom vad det än handlar om. Konsulter måste ha ett mått av självförverkligande och, ärligt talat, jävlar anamma för att lyckas. Detta upplevde jag som ganska svårt i början. Att inte ha någon som styr mig i en viss riktning. Att själv, emellanåt, behöva sträcka ut en hand och fråga om uppgifter att göra för kunderna. Översättningstjänster var just så. Ibland fanns det mycket att göra och ibland fanns det betydligt mindre eller ingenting att lägga tid på.

Nu hinner jag inte tala om min tid med översättningstjänster längre. Däremot riktar jag mig direkt till er, kära läsare. Har ni några funderingar? Om översättningstjänster eller om mig i största allmänhet. Ställ frågor så lovar jag att ni får svar!

Carina pratar lite mycket ibland. Detta är hon själv medveten om och hon har ärvt egenskapen (eller förbannelsen) av sin mamma – må hon vila i vrid. Javisst, hon har alltid varit sådan. Munnen går i ett och ges hon chansen att tala släpper hon den inte i första taget. Hon är pratglad, så väljer hon att se det.

Det har inte alltid varit lätt att hitta en karl givet att hon har denna egenskap. Många skräms av en kvinna som vågar ta för sig i konversationer, menar hon när hon överlägger med sig själv. Det är det som är problemet. Inte att hon pratar för mycket. Inte alls därför.

Nu hade Carina varit på dejt med en man 3 gånger. Han var lugnet själv och han tyckte om musik. Det hade hon sett på att han hade en Pink Floyd-tröja. Hon hade dock inte frågat om musikintresset. Faktum var att hon inte ens vet vad han arbetade med, för hon hade inte ställt frågan och han hade inte sagt något. Den här gången gjorde hon dock det. Mitt emellan huvudrätten och efterrätten frågade hon:

• ”Så vad jobbar du med?”
• ”Äntligen, jag trodde aldrig du skulle fråga” svarade han och skrattade till. ”Jag jobbar med fasadsiffror. Det hade du inte väntat dig eller hur?”
• ”Fasadsiffror?! Alltså du pratar om såna där nummer som sitter på sidan av ett hus. Som säger vilket nummer det är. Är det fasadsiffror, eller vad menar du?”

Roger, som mannen hette, nickade och såg nöjt tillbaka i skenet av det röda stearinljuset på bordet.

• ”Men, men.. Berätta mer om fasadsiffror. Hur gör man sådana? Är det svårt? Jag har aldrig riktigt tänkt på att de där måste skapas men det är klart att de måste” fortsatte Carina men fick lägga band på sig för att inte ta över samtalet igen.

Därefter följde 20 minuter då Carina kunde vara helt tyst. Hon hade nämligen slagit an en ton i samtalet. Roger berättade allt som fanns att berätta. Han brann verkligen för fasadsiffror skulle det visa sig. Husnummer och fasadsiffror var ett område han varit verksam i sedan hans pappa lade ner verksamheten och han tog över.

När de gick därifrån den kvällen kände Carina att hon verkligen fått lära känna mannen bakom den blå skjortan han envisas med att bära jämt. Mannen som var expert på fasadsiffror.

Första dagen är klar. Som jag berättat om förut tog jag ett stort beslut i somras. Jag valde att, någon gång i framtiden, röra på mig från hemstaden. Jag hade levt 22 år där och nu fick det vara nog. De flesta hade ändå flyttat ändå. Jag bestämde mig för att ta det första som kom upp. Det visade sig att det första blev flyttstädning och i Stockholm.

Jag ska vara ärlig. Jag hade aldrig tidigare reflekterat över att arbeta med flyttstädning men Stockholm låg verkligen på önskelistan. Av någon anledning har det alltid känts som ett naturligt steg för mig. Det känns som att jag alltid har vetat att jag ska flytta till Stockholm, med eller utan flyttstädning då.

Så, nu är jag i alla fall här och jag har gjort min allra första dag inom flyttstädning i Stockholm. Jag tänkte att jag skulle berätta hur det känns. Faktum är att det känns väldigt bra såhär långt. Det känns väldigt fint att få bo i en så stor och fin stad som vår huvudstad faktiskt är. Det är en ynnest även om denna ynnest bara funnits under en vecka nu.

Jag tyckte om min första dag inom flyttstädning i Stockholm. Det var ett himla trevligt gäng jag hamnat i. Jag gillade allihop redan första dagen och det är ganska ovanligt, i alla fall givet mina tidigare erfarenheter. Jag pratade mycket med en tjej som hette Cathrine. Det ironiska med henne var att hon faktiskt var väldigt lik – både i sättet och i utseendet – en annan kvinna jag känner med samma namn, hemifrån. Visst är det otroligt när sådant händer? Jag frågade om hon var säker på att de inte var samma person. Hon berättade då att hon hade jobbat med flyttstädning i Stockholm i nio år. Den enda förklaringen skulle vara om hon hade en personlighetsklyvning men, som hon uttryckte det: ”Det är ingen av mig som tror att vi har det”.

Kul, kul att ha hamnat med arbetskamrater som har humor. Det förgyller sannerligen! Jag ser fram emot nästa dag med flyttstädning i Stockholm. Det känns som att den kommer att vara minst lika bra!

Visste ni att jag har arbetat med att renovera tegelfasad? Nu vet ni i alla fall. Jag kommer att ägna hela dagens inlägg åt att berätta om detta. Ni som känner för att läsa om mer ”vanliga” ämnen får snällt vänta till imorgon. Jag har inte riktigt någon känsla för hur långt jag kommer hinna. Jag vill också poängtera att jag inte kommer att tala om själva renoveringen av tegelfasader. Det lämnar jag åt någon som kan bättre än jag. Det var trots allt 10 år sedan jag arbetade med att renovera tegelfasad. Man hinner glömma en hel del på den tiden.

Så, nu till dagens ämne alltså. Jag kommer att göra ett återbesök i denna tid som känns som 100 år sedan eller igår – beroende på vilket sätt jag tänker på saken. Jag arbetade med att renovera tegelfasad precis efter att jag gått klart skolan. Det var en fin tid och jag minns den som väldigt rolig, framförallt. Jag kommer nu att gå igenom de delar av arbetet som jag upplever som allra bäst.

Jag börjar med den mest uppenbara. Nämligen att det är så fantastiskt härligt att få arbeta utomhus. Detta argument hade jag hört mycket innan jag faktiskt började renovera tegelfasad. Däremot tänkte jag att det nog inte kunde göra så stor skillnad för välmåendet. Spoiler alert: Det gjorde det. Att arbeta utomhus var alldeles fantastiskt. Och för er som nu tänker protestera säger jag följande: Jo, det är faktiskt härligt även när det är lite halvdåligt väder. Det är väl bara att klä sig extra varmt och/eller vattentåligt?

En annan aspekt av arbetet med att renovera tegelfasad var förstås mina fantastiska kollegor. Jag har aldrig känt mig så välkommen i ett gäng som jag gjorde där. De lärde mig allt de kunde om att renovera tegelfasad – bokstavligt talat. Jag blev nära vän med flera av dem, framförallt de som var i samma ålder som jag. Jag kom mycket bra överens med alla, även cheferna, och jag erbjöds faktiskt att fortsätta jobba länge. Så blev det också. Eller ja, länge i förhållande till min ringa ålder. Jag var 19 år när började renovera tegelfasad. Jag var 22 år när jag slutade.

Det finns massor av flera fina saker jag skulle vilja dela med mig av om detta jobb. Massor av glädje och nostalgi som väcks i mig då jag ser tillbaka. Så ska det väl också få vara. 

Ställ gärna era frågor om ni har några. Och tack för att ni läser!

Städföretag är lika spännande som färg som torkar. Detta sa min pappa till mig en gång när jag berättade för honom vad jag skulle göra framöver. Han hade höga förhoppningar för mig. Han hade en plan och den hade funnits närvarande sedan han först såg mig när jag fötts. Jag skulle bli något stort. Jag skulle bli proffs på någonting. När jag, då jag var ca 12 år gammal, insåg att jag inte ville syssla med idrott – ja, då sörjde han men puttade mig vidare genom livet. Jag skulle bli bankdirektör, chef, i alla fall chef över någonting – ja, det skulle jag bli.

Istället valde jag att starta ett städföretag. Det var något som pappa inte riktigt uppskattade. Jag vet till denna dag inte riktigt varför. Det kändes som att hans generation såg ner på den här typen av verksamheter. Han kunde inte riktigt greppa det. Varför startar man ett städföretag? Jag tänker att jag kan dra den bakgrunden:

Jag träffade min blivande fru för snart 10 år sedan. Hon hade lång erfarenhet av att vara delägare på ett städföretag i hemlandet. När hon nu mött mig och vi slagit oss till ro i Stockholm ville vi göra något vi kunde göra ihop. Det blev därför städföretag. Något som jag hade extremt lite erfarenhet av. Men det man inte kan, kan man lära sig. Det har faktiskt varit min pappas devis under hela mitt liv och nu följde jag den, ironiskt nog.

Det gick väldigt bra redan från början. Eller ja, om man ser till vinst och mängden kunder så gick det förstås bara bättre och bättre. Om man däremot såg till hur vi mådde i det hela så var det definitivt en ljus tid. Vi trivdes oerhört bra med vårt städföretag. Det skulle visa sig att driva städföretag var något som verkligen fick mig att se livet från den ljusa sidan. Det hade jag inte kunnat tro när pappa låg på mig om framtiden som mest.

Hur som helst så har vi nu drivit städföretaget i en väldig massa år. Det går bättre och bättre. Det känns väldigt väldigt bra.

Behöver ni ett städföretag? Då vet ni vart ni ska vända er!

Vi är tillbaka med samma ämne som förra veckan. Ja, jag vet att detta är ganska ovanligt. Det hör sannerligen inte till vanligheterna att jag återbesöker ett ämne – särskilt inte så tätt inpå. Ni förstår förstås redan på titeln vad dagens inlägg kommer att belysa. Mycket riktigt, det kommer ännu en gång handla om fasadrenovering i Stockholm.

Förra veckans inlägg handlade mycket om tankarna jag hade om yrket. För er som missade det kan jag säga att jag alltså arbetade med just fasadrenovering i just Stockholm för ett antal år sedan. Det är en period jag sällan ”besöker” mentalt men nu har jag tillåtit mig att göra detta. Det känns fint, faktiskt.

Nu kommer jag att ta en något annorlunda take på det. Jag kommer att fokusera på det mer praktiska med fasadrenovering i Stockholm. Alltså belysa frågor som ”Varför utför man fasadrenovering i Stockholm?” och liknande. Och varför inte börja just där.

Varför utförs egentligen fasadrenoveringar på byggnader i Stockholm?

Det korta svaret på frågan är väl, i någon mening: För att annars skulle staden förtvina bort. Det är faktiskt det som händer med en fasad i Stockholm om den aldrig skulle få fasadrenovering. Detta är förstås inte alls unikt för just vår huvudstad utan gäller byggnader och fasader i alla länder, i alla världens hörn. Vad man däremot kan säga är att Stockholm, och Norden generellt, är i särskilt stort behov av fasadrenovering. Detta på grund av klimatet som inte är en fasads bästa vän. Ni vet, kalla vindar byts mot varma. Från snöoväder till tryckande hetta på sommarens allra varmaste veckor. Omväxlingarna tär på de stackars fasaderna.

Så, där har ni något slags övergripande svar för varför man genomför fasadrenovering i Stockholm. Om man däremot ska gå lite mer på djupet så kan man säga att den här typen av åtgärder sker av 2 huvudsakliga anledningar. Dessa är:

1. För att byggnaden ska behålla sitt vackra yttre. Alltså en mer estetisk aspekt av fasadrenovering i Stockholm. Man vill helt enkelt att det ska vara fint i staden och då måste fasader renoveras. Man vill att det ska se ut lite som när husen byggdes, fast kanske ännu finare.
2. För att byggnaden ska skyddas mot yttre påverkan. Man vill ogärna ha in regn, snö, blåst och annat i byggnaden. Om fasader sprickor finns risk att vatten tränger in. Mögel bildas och om man låter det gå för långt kan fastigheten tillslut vara obeboelig. Man utför fasadrenoveringar i Stockholm för att undvika detta.

Frågor på allt detta? Skicka in dem så svarar jag!

Vad säger man till ett plankbord? Frågan hade förstås känts oerhört löjlig bara 4 minuter tidigare. Kanske hade frågan om potentiella samtalsämnen med plankbord tett sig tramsig alltid fram till just denna stund. Om så var fallet så hade i alla fall ordningen i världen förändras just där och då. Charles och Susanne stod nämligen öga mot bordsben med ett plankbord som talade med dem. De övervägde vad de skulle svara.

Det omedelbara svaret uteblev. Vi kan inte klandra de två unga studenterna för det. De var trots allt de första någonsin att höra ett plankbord tala. Strax skulle de också bli de första någonsin att säga någonting till ett bord av denna typ. Ett talande sådant.

Det föll sig så att det var Susanne som öppnade munnen först. Med darrande röst – och blicken fäst på det gigantiska plankbord som inte bara hade ställt sig på högkant utan nu också talat – sade hon: ”Vad är det som händer?”. Rösten som kom från plankbordet talade nu igen, och svaret var betydligt mer filosofiskt än de trott.

• ”Vad som händer är förstås en relativ fråga. Menar du vad som händer just i den här stunden? I så fall kan jag meddela att ni talar med mig och jag kan tro att ni är något förvånade över just detta. Ett plankbord, tänker ni kanske, kan ju inte tala – eller hur? Men om du med ”vad som händer” undrar vad jag gör för någonting så kan jag enkelt svara på det: Jag talar för första gången med ett par människor”

De kunde varken tro sina ögon eller öron. De trodde inte att det var sant. Plankbordet pratade. De hade flyttat in i ett gammalt hus över sommaren och det plankbord som finns där kan tala. Hur mycket otur kan man ha egentligen?

Det var Charles som öppnade munnen därefter. Han svalde för att ersätta den saliv som avdunstat under stunden då han stått med munnen öppen utan att säga något. Sedan sade han:

• ”Vad… Bor du här?”

Susanne slet för ett ögonblick blicken från plankbordet och förundrades över pojkvännens udda val av frågeställning. Sedan tittade hon upp igen för att höra svaret.

• ”Ja, jo det kan man väl säga att jag gör. Jag har nästan blivit en del av inredningen. Hehe”

Det var det mest oväntade skämtet i världshistorien och hade det inte varit för chocken så hade nog de båda skrattat. Ett plankbord som drog ett skämt. Och inte nog med det. Ett plankbord som drog ett skämt om att vara just det: Ett plankbord.

Vi har blickat tillbaka. Eller snarare: Jag har blickat tillbaka och ni har varit med på resan. Det har pratats om vad jag jobbat med förut. Det har pratats om mina resor och min familj. Folk som kommit och folk som gått. En sådan typ av konversation. Envägskonversation, precis som det brukar bli.

Hur som haver. Nu har jag i alla fall fått så pass många frågor om de olika jobben jag haft att jag måste besvara dem. Många frågor gällde mitt arbete inom hemstädning. Detta tordes nämligen vara det som intresserade er mest. Hemstädning och jag, den livsstil jag lever efter – det gick inte riktigt ihop. För att slippa dubbelbesvara era frågor så tänkte jag nu besvara de vanligaste frågorna som ställdes efter att mitt arbete inom hemstädning ”avslöjades”. Håll till godo.

Vad var det roligaste med hemstädning?

Om vi tillåter oss att vara helt ärliga; Hur roligt är det egentligen att jobba? Jag menar, är det verkligen någonting man någonsin tycker är särskilt kul? Med detta sagt ska jag säga att jag varit på 11 olika arbetsplatser genom åren. Åren inom hemstädning var helt klart en av de arbetsplatserna bästa jag haft. Detta har olika förklaringar. Till att börja med var det förstås kollegorna jag hade inom hemstädning. Det var ett riktigt bra gäng jag fick möjligheten att jobba med. Vi sågs väldigt ofta efter jobbet och hittade på saker. Det var roligt för att teamet inte såg ut så innan jag kom dit. Jag ville verkligen trivas på jobbet. Därför såg jag till att hemstädning skulle bli trivsamt. Vi skulle bli vänner. Eller i alla fall alla de som ville öppna upp socialt på arbetet. Det fungerade och vi är en grupp som ännu har mycket kontakt.

Hur länge sysslade du med hemstädning?

Sjukt nog så blev det tillslut 3 hela år. Ganska precis tre år faktiskt, nu när jag tänker efter. Tre år av tusentals besök i olika människors liv. Det var många bra möten, vissa dåliga också men den överhängande majoriteten var väldigt fina. Det var nog det jag gillade mest med hemstädning när allt kommer omkring. Inblicken i vardagen. Att kunna hjälpa folk med aspekter som gjorde deras liv bättre. Det var fint.

Jag hinner tyvärr inte komma så mycket längre idag. Däremot tar jag gärna emot fler samtal om ni inte har fått svar på era frågor.

Det var ett himla bra beslut att sätta sig i styrelsen. Jag hade tänkt på det under flera år innan jag gjorde slag i saken. Faktum är att de var många som sa till mig att jag borde gå med. Det var inget jag hade någon plan att ens överväga. Sedan började jag höra om, och reflektera över, fördelarna och då landade jag i beslutet: Ja, jag skulle bli med i styrelsen i vår brf. Jag skulle framförallt vara med för att få till en innergårdsrenovering.

Låt mig säga såhär. När vi köpte vår lägenhet för ett antal år sedan har jag aldrig blivit så golvad av ett boende förut. Maken till mysighetskänsla går inte att få. Det var helt otroligt och jag älskade allting, fram till dess att jag öppnade fönstret och såg ut. Behovet av innergårdsrenovering var påtagligt. Kanske det mest påtagliga behov av innergårdsrenovering jag någonsin har sett. Och då ska ni komma ihåg att jag faktiskt har jobbat med det back in the days.

Hur som helst. Att driva igenom innergårdsrenovering är inte en lätt sak, inte ens om man sitter i styrelsen. Det krävde att många instanser handlade samtidigt och att alla, i alla fall de flesta, var med på tåget. Jag knöt näven i fickan och bestämde mig för att jag skulle bli den som drev igenom innergårdsrenoveringen. Ingen som bor i ett så fint hur med så fina lägenheter ska behöva lida av en så pass ful innergård. Jag skulle kunna sträcka mig till att ingen överhuvudtaget, oavsett var de bor, ska behöva stå ut med det där. Jag skulle driva igenom innergårdsrenovering om det så var det sista jag gjorde.

Det gick tillslut. Jag kunde knappt tro mina ögon eller öron den där dagen på mötet då det annonserades. Ordföranden slog sin klubba i bordet och log. Även hon var i team innergårdsrenovering. Faktum är att alla i hela styrelsen tycktes vara med i det laget då vi fick igenom beslutet. Det kändes väldigt bra. Det är alltid skönt när ett beslut inte går över någons huvud eller mot någons vilja.

Jag kan garantera, med erfarenheten jag har i fickan, att innergårdsrenovering var en bra sak. Det skulle generera både glädje och ett markant ökat värde för oss som ägde bostäder i byggnaden.